Jag åkte alltså hem till Gävle i söndags och tillbaka till Västerås igår. Sängen hemma var oskön, kall och tom. Dagarna gick sakta och det fanns godis överallt så det blev svårt att kontrollera sig och få motivation att träna. Två dagar hemma kändes alltså som en evighet och jag fick hemlängtan till Västerås. När jag sen kom hit blev jag blödig och började tänka på mamma, att det kanske inte var så dumt att vara hemma ändå. Det är så svårt det där. 

Som liten längtade jag till pappa men när jag kom dit ville jag hem till mamma igen och när jag kom hem till mamma fick jag dåligt samvete och tänkte på pappa. En ville väl ha dom på samma ställe kanske och det är samma sak nu med mamma och Sandin, haha. 

Zelina ringde mig och grät igår också, sa att hon ville vara med mig. Får så ont i hjärtat. 

 

Idag har vi tränat iallafall så det är avklarat, känns schönt. Köpte Lasses nya skiva på stan också sen handlade vi på netto, en jävla massa mjölk och annat kul. Meningslöst inlägg, he he.